Semi 2 är en låt kortare än semi 1 och anses som tidigare nämnts vara den svagare av de två (vilket ju då är till Sveriges fördel), men jag tycker inte att skillnaden är jättestor – jag har hittat några personliga guldkorn i det här startfältet. Tyvärr löper de guldkornen en viss risk att stanna här i semin, medan det finns andra låtar som mycket väl kan ta sig till final fast jag hade föredragit att slippa det. Vid sidan av Sverige är nog Australien och Norge de länder som anses ha de bästa chanserna här, Danmark är en oförutsägbar outsider, och den ständiga finalisten Ryssland är också med, om än mer nederlagstippade än på mycket länge (ska bli intressant att se hur det slutar).
Nu följer mina betyg. Som vanligt: de bygger på min egen smak, inget annat.
Semifinalen rivstartar med en stor comeback av 2009 års vinnare, men detta är något helt annat än ”Fairytale”. Alexander har fiolen med sig, men det är också allt … i övrigt är detta snarast en 70-talspastisch, där han på ett småtramsigt sätt tipsar om attityd när man skriver en låt, precis som titeln antyder. En del tycker att han bara skämmer ut sig och sabbar sin karriär på detta sätt, andra tror på hans utstrålning och räknar med en bra placering. Själv tycker jag inte det är så omedelbar skämskudde på låten, rent musikaliskt är den rätt käck, men så där jättefantastisk är den ju inte heller.
Mitt betyg: 5.
Till final? Ja.
Det är Rumänien som tilldelats det ödesdigra startnummer två av Christer Björkman i denna semifinal, och jag är nästan lika irriterad över det som jag är över hans positiva särbehandling av Cypern i semi 1. För inte är väl det här en ”tråkig lugn utfyllnadslåt som ingen kommer att rösta på” …? Rumäniens bidrag inleds lugnt (men väldigt snyggt) och övergår sedan i mer dundrande arenarock à la Coldplay, och det är producerat på ett sätt som jag alltid uppskattar: ekande, klangfullt, luftigt. Möjligen är väl nackdelen att tempobytet dröjer så länge att många kanske hinner somna innan dess. Men jag hoppas att fler än jag ska inse att det här är bra och se till att Rumänien inte bryter sin tradition att alltid klara semin.
Mitt betyg: 9.
Till final? Kanske.
Serbien återgår till sin gamla vana att skicka balkanmusik på det egna språket. Det här ger rentav intryck av att vara extra innerlig folkton, åtminstone i början med skäggig farbror på flöjt och sångerska som wailar och ylar obegränsat … sedan kommer det in mer taktfasta moderna rytmer. Kombinationen får mig nästan att tro att gruppen måste ha lyssnat lite på sitt grannland Bulgariens ”Water” från 2007: min största Eurovision-favorit någonsin. Tyvärr kommer de inte i närheten av den låten utan fastnar någonstans på vägen, när man som lyssnare börjar tröttna på de vokala uppvisningarna.
Mitt betyg: 4.
Till final? Kanske.
För ovanlighetens skull hade San Marino en uttagning i år: en tillställning där man storstilat bjöd in hela världen att i ett internationellt forum tävla om äran att representera miniatyrlandet. I slutändan blev det inget vidare artistuppbåd, och vinnare i tävlingen (som hölls i Bratislava i Slovakien, av alla ställen) blev den okända förmågan Jessika från Malta, flankerad av den lika okända rapparen Jenifer från Tyskland som försöker låta som Nicki Minaj. Alltsammans känns lite B … och låten påminner i refrängen väldigt mycket om Måns Zelmerlöws ”Heroes”, inte ton för ton men sett till strukturen. Det finns till och med robotar på scenen som tycks vara en efterapning av Måns streckgubbe. Men: trots att alltsammans framstår som rent ut sagt amatörmässigt, och trots att San Marino förmodligen kommer bland de sista igen, så tycker jag att det ändå är charmigt på något sätt. Refrängen är trots allt rätt sångbar och jag gillar de där klumpiga små robotarna. Så man får ändå berömma San Marinos tappra försök.
Mitt betyg: 6.
Till final? Nej.
I år kan man inte säga att danskarna kommer med något slätstruket (som de annars ofta gör) utan här har de ett bidrag som verkligen delar åsikterna. Artisten Rasmussen ser ut som en vikingasnubbe från ”Game of Thrones” eller kanske ”Draktränaren”, och han sjunger en låt som också känns som det arketypiska soundtracket till en film om vikingar (om än med ett icke-våldsbudskap). Till detta kommer att låten i fråga ratades i Melodifestivalen innan den hamnade i Danmark. Vissa anser att det var helt rätt beslut av Mellojuryn, därför att låten är en hopplöst löjlig och omodern parodi utan känsla, medan andra tvärtom tycker att paketet är strålande och att Sverige klantade sig som lät danskarna få det. Jag hör nog faktiskt till den senare kategorin … trots stereotyperna tycker jag det här har en härlig stämning och låter läckert, särskilt den där dova manskören. Danmark är bäst av de nordiska länderna i år!
Mitt betyg: 8.
Till final? Ja.
Ja, visst är det samma rullstolsburna Julia som inte fick vara med i Ukraina förra året … rysk TV låter henne åka nu istället, och i Portugal lär hon väl bli insläppt i alla fall. Men precis som i fjol är ryssarnas agerande ganska cyniskt; det känns liksom inte som de skickar Julia för att hon är bra, utan för att de vill visa upp en martyr och galjonsfigur i rullstol och se hur mycket sympatiröster (alternativt buanden) det kan bli. Själva låten är förfärligt slätstruken, med en produktion som bara är till för att släta över Julias ganska mediokra sånginsats, och om det över huvud taget är möjligt för Ryssland att missa en ESC-final så blir det nog nu det händer. Problemet är ju att då kan ryssarna ta hem propagandapoänger och visa upp hur otäcka och intoleranta västvärlden är som röstar bort en handikappad tjej … Det är slugt uträknat alltihop, nästan så man blir illamående.
Mitt betyg: 2.
Till final? Kanske.
Så fort det kommer in ett rejält stycke balkanbrass i Eurovision blir jag glad, och följaktligen får Moldavien mig att dra på smilbanden ordentligt när de drar igång introt med hela ”Svart katt vit katt”-orkestern. Nu fortsätter det inte så i hela låten, utan det övergår i mer disco, men brasset hänger med i bakgrunden och känslan av östeuropeisk sprallighet finns där hela tiden. Det är ett lite grann svenskskrivet bidrag, men det märks faktiskt inte, utan det man får är framför allt det typiska glada humör som Moldavien ofta har i den här tävlingen. Trevligt.
Mitt betyg: 7.
Till final? Ja.
Nederländerna har gjort det till sin egen nisch att skicka countrylåtar – man kanske kan börja kalla det för ”tulpancountry”? :) Jag brukar tycka lite si och så om bidragen i fråga, men just den här tulpancountryn tycker jag är alldeles utmärkt. Sångaren Waylon kom tvåa i Eurovision 2014 då han var den ena halvan i duon The Common Linnets, och här kör han solo och gör det med lite mer energi än sist. Det är stundtals ganska rivig country-bluesrock, och både själva musiken och Waylons sång för mina tankar till Creedence Clearwater Revival. Inte för att den gruppen hör till mina favoriter, men här i Eurovision känns genren som ett mycket välkommet inslag.
Mitt betyg: 8.
Till final? Ja.
Det är nog lika bra att inse att Australiens plats i ESC är permanent, vad man än tycker om det. På ett sätt sluter de också cirkeln i år, då sångerskan Jessica Mauboy var med som pausinslag i Eurovision 2014 (året innan Australien fick börja tävla) och nu deltar på riktigt. Hon gör det med en låt som på samma sätt som Azerbajdzjan i semi 1 känns som något av en typisk ”official Eurovision anthem” som den samlade publiken ska kunna skråla med i. Glatt, poppigt och välgjort. Likväl är det för mig något som fattas i det hela … jag tycker faktiskt bättre om Azerbajdzjans variant.
Mitt betyg: 6.
Till final? Ja.
Den ständiga udda fågeln Georgien är i år mer udda än någonsin, för här kommer de med en grupp bestående av ett gäng herrar som kallar sig för ett ”ethno jazz band” och som till råga på allt sjunger helt på georgiska (första gången Georgien gör det) trots att titeln är på engelska. Jag är inte mer omusikalisk än att jag inser att herrarna faktiskt är skickliga – de sjunger inte bara i stämmor, utan det är en avancerad polyfon komposition och de framför den proffsigt. Och jag ska inte heller påstå att de ”inte passar in i det här sammanhanget”, för i ESC måste allt få passa in enligt min åsikt. Men folk-jazz-stuket känns tyvärr ändå mest obegripligt och sömngångaraktigt, och jag tror bidraget är totalt chanslöst.
Mitt betyg: 2.
Till final? Nej.
Efter seriösa och långsamt lunkande Georgien kommer Polen in med något helt annat, nämligen ett stycke tämligen lättsmält dansant EMD. En genre som givetvis också ska uppmuntras i tävlingen, förvisso. Själve DJ:n Gromee är polack, men featuring-sångaren Lukas Meijer är svensk (en helt okänd förmåga härifrån, ärligt talat) liksom låtskrivarna, och resultatet av deras arbete har blivit något av ett lyckopiller: refrängen sätter sig som klister och låten är allmänt medryckande. Lättsinnigt så det förslår visserligen, men ändå.
Mitt betyg: 7.
Till final? Ja.
Det tabu som borde brytas i den här låtens text är, för att vara exakt, tabuet kring psykisk ohälsa; sångerskan har egen erfarenhet av det och budskapet är att man måste våga prata om sådant. Och det är ju för all del något att ta med sig från Maltas bidrag. Musikaliskt är den mindre märkvärdig; en ordinär poplåt (om än rätt mörk) som väntar ända bortåt slutet innan den kommer igång med en mer taktfast rytm. Thomas G:son har skrivit den (ja, ett svenskbidrag till) och han har väl haft mer inspirerade stunder om man säger så.
Mitt betyg: 4.
Till final? Kanske.
Härligt när det för en gångs skull kommer hårdrock, och till och med riktig sådan! Det har vi nästan inte hört sedan Lordi 2006. Och det är lite otippat Ungern som står för det, med en grupp som dessutom är djärva nog att sjunga på ungerska. Det är då inte till någon nackdel, och jag har faktiskt rentav den här bland mina allra främsta favoriter i år … jämfört med flera andra länder som inte precis tar ut svängarna så känns ”Viszlát nyár” väldigt befriande. Bakgrundssoundet är tjusigt ödesmättat också på något sätt, och låten är melodiös trots den våldsamma sången. Ja, jag gillar det här, men bland fansen och oddssättarna är det få som räknar med att den ska ha en chans. Kan inte Europas metalfans gå samman i en kupp (som de lär ha gjort för Finland 2006) och tokrösta Ungern till final? För dit vill jag så innerligt gärna ha dem.
Mitt betyg: 9.
Till final? Kanske.
Jag vill väldigt gärna att den här låten ska lyfta för mig någon gång, för rent objektivt är den egentligen inte så dum: det är en soulaktig sak i tretakt vars refräng inte är så pjåkig och som har en filmisk stil, med en bra sånginsats. Känslan är densamma som med Kroatien och Belgien i semi 1. Men precis som med de två länderna så lossnar det liksom inte, utan jag kan lyssna många gånger om utan att få in känslan eller ens komma ihåg melodin ordentligt. Det är inget gott tecken och Lettland kan få det svårt i år.
Mitt betyg: 4.
Till final? Nej.
Och så var det dags för Sverige … och jag är ledsen, Benjamin, men för mig drunknar du faktiskt lika mycket i mängden som de andra mer anonyma bidragen i år. Det här är kanske en skickligt gjord modern danslåt som en del kan gå igång på, och det blir säkert fortsatt snyggt med framträdandet mot en flimrande bakgrund, men låten känns i mina öron märkvärdigt tam: en rytm och lite falsettliknande sång och det är nästan allt. När det gäller scenkonceptet är jag också över huvud taget skeptisk till idén att få det att se ut som man sjunger i en förinspelad video fast man står på en scen … var finns livekänslan? Och hur kommer egentligen sången att låta utan lead dub? Nej, det bara skriker ”plast” om det här bidraget, och jag är ännu mer likgiltig till detta än till Robin Bengtsson i fjol. Likväl är jag säker på att Sverige inte missar finalen i första taget, för än så länge har Europa inte genomskådat oss.
Mitt betyg: 3.
Till final? Ja.
Då var det balkanballad från Montenegro igen (det brukar ju vara det landets specialitet), framförd av en artist som trots det kvinnligt klingande namnet Vanja är en han. Och visst sjunger han skört och känsligt med vackra tongångar i moll, men upp till tidigare klassiska ESC-balkanbidrag som ”Lane moje” eller ”Bistra voda” når det ju verkligen inte. Montenegro går liksom bara på tomgång med sin formel, och låten funkar inte som något annat än bakgrundsmusik på ett café i Kotor.
Mitt betyg: 2.
Till final? Nej.
Årets låt från Slovenien låter ganska modern, och sätter sig lätt med sitt refrängparti (även om det egentligen inte är någon riktig refräng) där titeln ”hvala, ne!”, som betyder ”nej tack!”, följs av en monoton men snygg rad med synttoner (”bip-bip-bip-bip”) som präglar låten. Även om det inte hör till årets bästa bidrag tycker jag det är helt okej, trots att jag inte förstår slovenska – faktum är att jag nästan tycker att språket gör det hela intressantare. Här håller inte tyckarna med mig, utan det är många som påpekar att Slovenien borde sjunga på engelska i en poplåt som denna och att slovenskan inte är motiverad. Ett mycket besynnerligt resonemang … finns det alltså genrer där det inte skulle vara okej att sjunga på vilket språk som helst? Säg det till dem som sjunger blues på svenska, jazz på svenska, rock på svenska … nej, det är nästan rasistvarning på det där tycker jag. Heja Slovenien som gör modern pop på slovenska! Ett av årets mest underskattade bidrag.
Mitt betyg: 7.
Till final? Kanske.
Ukraina får nog gå ut sist för att de trots allt ändå har en utpräglad upptempolåt: en ganska snabb sådan dessutom, i stadig discotakt. Det är inte så dåligt och lär nog ta hem en del poäng och nå finalen också, men det är ändå inte riktigt den standard man är van vid från det förträffliga Eurovisionlandet Ukraina. Trots att sångaren är aningen spektakulär med sin Draculablick.
Mitt betyg: 6.
Till final? Ja.
Omdömen om bidragen i semifinal 1
Omdömen om de direktkvalificerade bidragen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar